Etiketter

, , ,

Jag leker med en idé. Tänk att jag som fotograf kommer och hänger med dig när du hämtar barnen en dag. En helt vardaglig händelse, som jag kan sätta en peng på att du inte har ett endast kort på. Trilskas med overallen, dra snodden under stövlarna och så äntligen få komma ut från förskolan. Eller den glada/ledsna/arga/överlyckliga minen hos de lite större barnen när man hämtar från fritids. Antingen kommer man för tidigt eller för sent…

Tänk att istället för att snabba sig hem, förbi affären och köpa köttbullar istället får ta en promenad hem och ha tiden att se och upptäcka. Eller, om man har en bit så man måste åka bil, få kliva ur bilen hemma och leka. Eller på vägen hem – mitt i skogen kanske? Vilket äventyr!

Idag hämtade jag mina barn på fritids och det ska erkännas att det inte är ofta jag känner att jag inte har bråttom någonstans. Jag älskar de dagarna när vi kan spatsera hem, titta på fåglarna och filosofera över livet. Vägen från skolan tar lite drygt 10 minuter om man går själv. Med barnen tar det minst 30 minuter. Rekordet ligger på 1½h! ;-) Här är dagens hämtning:


Dags att hämta de söta barnen! Vädret är fantastiskt, en sån där finfin vinterdag med blygrå himmel som bakgrund till det vintervita. Solen har precis gått ner bakom trädtopparna…

Söta och söta. Vi fick tydligen med något bihang som Vera tagit hand om. Eller gjort. Just det, de skulle tillverka en docka av gamla strumpor idag. Lillstrumpa och Syster Yster hette ett program som gick på tv när jag var liten. Har ingen aning om vad det egentligen handlade om, men än idag kallar min syster och jag oss för Lillstrumpa och Syster Yster. Vera gillar att göra strumpdockor. Vera gillar i och för sig allt pyssel. Så länge hon slipper plocka undan… Valter däremot. Han, tja… Han hade inte en strumpdocka idag. Bara ett tefat. Och en gympapåse. Den är alltid fantastiskt jobbig att bära hem. Idag kom vi på den briljanta idéen att trä snöret genom handtaget på tefatet. Åh, nu blev det roligt istället.
Sen hittade vi träd.
I skogen finns det stora träd. Höga träd. Och små träd.

Och alla storlekar däremellan såklart. :-)

Den lilla skogen vi går igenom mellan skolan och vårt hem blir plötsligt så stor. Så höga tallar och så små barn. Tallar som växt många år och nog fått höra alla hemligheter som tjejerna i skolan delat på rasterna.

En välbesökt liten skog, med stigar hit och dit och kors och tvärs. Man kan gå lite hursomhelst utan att ha en chans att gå vilse. Perfekt! Man kan skutta och busa, spatsera eller springa.

Och ibland snurrar det helt enkelt bara runt en stund.

.

.

.

.

.

.

.

.

Även fast skogen är liten kan det ibland dölja sig besynnerliga saker där.

Plötsligt var den bara där. Medan jag tog en bild på en stubbe (ja ni hör ju hur mossig (haha) jag låter) så slank något annat in i bilden. Ett snyggt försök att gömma sig bakom lite ris, men vi hittade henne ändå…

.

.

.

Fast. Sen kommer vi alltid till den där punkten då Vera ridit klart på trästockshästen, Valter sprungit färdigt i cirklar med tefatet efter sig, benen slutar bära och det bara är dags att ta sig hem. Hem till vår gata i byn. Innan mörkret faller…

.

Kooom nu mamma!!