Jag hänger ju en del i olika kyrkor som ni säkert vet. Varje gång jag går in i en kyrka tänder jag alltid ett ljus. För min mormor. Och farmor och farfar. Så de är med mig när jag fotograferar. Farmor och jag har en lång historia av kyrkor. När jag var liten gick vi ofta på högmässor i hembyn och de gudstjänster som hölls ute i kapellet på Lungön som jag visat tidigare. Mormor var nog lite mer glamorös på sitt sätt och skulle helt klart gillat själva cermonin som jag bevittnar. Alla finklädda människor, all lycka och glädje. Alla tre är borta nu, men jag är övertygad om att de på något sätt är med mig och då särskilt i kyrkan av någon anledning.
Nu känner jag att jag låter väldigt skum, men visst har ni väl ”pratat” med de nära som numera fattas er? Eller så är det jag som mest är knäpp. *skrattar*
Kyrkor ger iallafall mig ett lugn. Det är en fridfullhet i rummet som jag gillar. De får mig att tänka på hur det var förr i tiden, hur historien upprepar sig med giftermål, dop och begravningar. Glädje och sorg på samma ställe.
Jag älskar att gå upp på orgelläktaren och spana ner över församlingen. Komma nära de fina målningar som finns i många kyrkor. När jag idag tittade på bilderna från senaste vigseln i Älvkarleby kyrka så såg jag nåt jag inte sett förut. ”Gud är kärleken” står det. Jag är inte troende på något sätt, förutom på kärleken då.
Lite fritt översätter jag det som någon målade dit för länge länge sedan med att kärleken finns i oss alla. Alla är kärleken.

Avslutar med ett citat. Det här är den bästa delen i vigselakten:
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre och störst av dem är kärleken.
Pauli brev till korinterna i 1 Kor 13:4-7, 13
Dela med dig av inlägget via: